Känslorna för att bli mamma för första gången är något som ofta glorifieras på nätet och i sociala medier. Vi är vana vid att läsa om hur fantastiskt det är och hur smidigt allting flyter på, men hör sällan många prata om ångest och oro.
När Angelica Håkansson, krönikör på Skaraborgs Läns Tidning, skrev en öppenhjärtad krönika om sina känslor efter förlossningen fick texten snabbt stor spridning på internet. Angelicas ord om chocken, rädslan och smärtorna efter förlossningen har berört tusentals, och vi förstår varför.
Bröstet är för litet.
Det är vad jag skulle svara om någon bad mig att beskriva hur det känns att bli mamma.
Bröstet är för litet.
Jag har, i tidigare texter, beskrivit känslor som fått det att värka i bröstet, men det jag känner nu är helt annorlunda. Bröstet värker inte nu. Det är sprängt. Dess väggar har rämnat; De har rasat samman under trycket från något som är så mycket större och starkare än dem.
Bröstet är för litet.
För litet för att rymma allt det jag känner för dig, Olle.
För litet för den ilande, rivande rädsla som jag upplever när jag tänker på de faror som jag vill skydda dig ifrån.
För litet för den ångest som fyller mig bara vid tanken på att vara utan dig.
För litet för den obeskrivliga kärlek som bränner i mig när jag tittar på dig.
Bröstet är för litet.
Bröstet är sprängt.
Det exploderade i samma stund som jag såg dig för första gången, och ljudet från smällen har susat i öronen sedan dess. Tryckvågorna pulserar fortfarande och det finns inga väggar som håller dem inne. Väggarna har rämnat. Jag är sprängd.
Dammet som virvlade upp vid smällen har sakta börjat lägga sig och i takt med att det landar, landar också chocken. Chocken över smällen. Chocken över allt det som är så stort. Chocken över smärtan; Den utomkroppsliga smärtan under förlossningen. Chocken över förlossningens efterdyningar; Det trasiga underlivet, stygnen, tröttheten och värken. Chocken över allt det som är nytt. Chocken över allt det som är förändrat.
Chocken är så stor, Olle.
Och bröstet är för litet.
Och jag är liten, Olle.
Liten i förhållande till allt det jag vill ge dig.
Liten i förhållande till allt det jag vill skydda dig ifrån.
Jag är sprängd, Olle.
Jag är i bitar.
Och jag är livrädd.
Och lyckligare än jag någonsin varit.
Och tacksam bortom ord.
Jag är liten, Olle, men det jag bär på är enormt. Det jag bär på är starkare än allt. Det jag bär på är oändlig kärlek – en oändlig kraft – och jag ska använda den för att vara stark även när bröstet är för litet. Jag ska använda den när kroppen är för skör. Jag ska använda den, så att jag kan vara så bra som möjligt för dig.
Jag är i bitar, Olle, men kärleken är hel.
I en värld där perfekta ytor ständigt målas upp kan det vara enormt skrämmande att riva fasaden. Dela gärna om du tycker att Angelica var modig som delade med sig av sina innersta tankar.
